Jag älskar flygplatser, har alltid gjort. 1988 flög jag med mamma till Gran Canaria. Jag längtade så mycket efter att få flyga dit och att få se jorden från himlen. Sedan blev det något tokigt med placeringen och jag, en från början förväntansfull tioåring, fick sitta ensam bredvid ett nyförälskat par som drack sprit ur minimala flaskor och hånglade generöst mot det neddragna fönsterskyddet. När jag var i den där åldern fick jag lätt ont i magen när jag tyckte något var läskigt. Magontet på den ensamma förstagångsflygningen utvecklades till kräkskalas och jag fick efter ett tag lägga mig längst bak hos flygvärdinnorna. De pysslade om mig och jag minns att mamma kom och hälsade på mig emellanåt. Hon luktade cigarettrök och sa att hon var ledsen för att vi inte kunde sitta tillsammans men att vi snart var framme. Jag förblev sjuk resten av flighten, men tillfrisknade så fort jag fick hålla mamma i handen på vägen till ankomsthallen.
Jag oroade mig aldrig för hemresan. Reseledaren lovade oss platser bredvid varandra redan på välkomstmötet i Playa del Inglés.
"Rökare eller ickerökare?" undrade incheckningspersonalen.
"Ickerökare" sa mamma. Jag minns hur hon tittade på mig och log.
"Jag kan ju alltid smita bak och ta ett bloss" sa hon. Och det gjorde hon. Fem timmar och fyrtiofem minuter var på tok för länge för att hålla sig ifrån cigaretterna. Jag satt längre fram och grejade med mina ihopsamlade souvenirer medan hon stod och snicksnackade bland rökarna längre bak. På toaletterna fanns det askkoppar så att man kunde passa på att tända en cigarett även när man blev nödig på andra sätt. Sexnödig, till exempel. Tiotusenmetersklubben visste jag inte mycket om på den tiden, förstås, men minns att jag frågade mamma varför en tant och en farbror kom ut från toaletten samtidigt.