Det är svårt att avgöra var staden börjar när vi kommer åkande från Siem Reap. Husen blir fler och står tätare, men grusvägen och dammet hänger med långt efter att butiker och restauranger visat sig vid vägkanten. Allt utom starka känsloyttringar sker på gatan. En restaurang har knutit sidenband runt sina stolar och bröllopsgästerna är på väg in. Jag undrar vad de tänker om det röda dammet? Någon jagar en kyckling som vill leva en stund till. Ett barn badas i en plastbalja. Vi når stadskärnan. Paradgator och minnesmonument blandas med ruffiga bostadskvarter, spännande marknader och hotellområden. Vi ska bo på 51:a gatan och prutar en tuktuk från 7$ till 3$ för att ta oss från busstationen. Trafiken avtar aldrig. Det är en aldrig sinande ström motorcyklar som trängs med lika många tuktuk. Efter att vi checkat in på One Up Banana utmanar vi den stigande temperaturen och tar oss runt till fots. Överallt och hela tiden får vi samma fråga. "Tuktuk?" Vi är väl galna som promenerar runt i värmen och för all del: luftfuktigheten. En vädersajt upplyser oss om läget. "+36, feels like +44". Svetten rinner. Vi tänker att det bara är att gilla läget, dricka vatten och belöna sig med en kall dusch senare. Och det är så värdefullt att gå. I en liten bokhandel köper jag en svensk bok av Ebba Lindsö. Vi dricker kaffe på ett luftkonditionerat fik och förundras än en gång över hur oberörda lokalbefolkningen verkar vara av värmen.
