Vi checkar ut från Wendy House, denna gång dödströtta efter att ha jagat vägglöss halva natten. Tåget avgår 8:05 och är framme i Surathani nio timmar senare. 2:a klass erbjuder fällbara, hala, plastsäten och en gratis lunchbricka. Eftersom biljetterna till nattåget var slut tänkte vi att det kunde det vara trevligt att se Thailand från en tågkupé. Men vår upplevelse är att det, med några få undantag, inte är så värst spännande.
Mer spännande är det att ta sig från Surathani till Krabi. Hur man nu gör det som turist...
Redan när vi kliver ner på perrongen möts vi av män som vill sälja resor. Vi tar oss ut på gatan och inser att det är något slags monopol som råder här. En endaste songthaew står på gatan och det kostar 150 baht per person att åka till busstationen. Vi prutar ner till 100 och sätter oss på flaket. Det är en och en halv mil till busstationen. Plötsligt tvärnitar vi för att släppa av dem som ska med båten till Koh Samui, lite längre fram är det vår tur.
Ingen busstation i sikte, men en buss som skulle kunna vara den vi ska åka med.
"Hurry, hurry, bus is leaving" Vi och de andra puttas mot bussen.
"780 baht per person hurry hurry, quick."
Någras väskor är redan långt in i bussen. Inte våra. Vi tar ett steg tillbaka och utvärderar situationen.Det prutas hej vilt intill bagageutrymmet. Det slutar på 400 baht per person för några, 300 för andra. Till bussjiddrarmännen säger vi att vi letar efter vår thailändske vän som skulle möta oss på busstationen, men nu kan vi inte hitta honom eftersom vi blivit avsläppta på gatan. De låter oss gå. Busstationen är stängd, men en vänlig man erbjuder oss en taxi för 2000 baht.
"Very good, baht, baht, baht" tjatar han medan han samtidigt slår Esbjörn på armen. Vi säger att det är för dyrt och att vi letar efter en buss. Han pekar ut på gatan, på samma buss vi just lämnat.
"Hurry, quick, quick" fortsätter han att skrika medan vi kryssar mellan bilarna. Vi möts av två män som vill ha med oss på bussen. Jag säger några ord "government bus, krabi town, 150 baht". Jaja, inga problem, men skynda, skynda, bussen ska gå nu.
Vi går på och ser de andra backpackerresenärerna. De är dystra över det faktum att de i vissa fall betalat mer än dubbelt så mycket som vi. Ingen av oss får biljetter när vi betalat och när vi frågar om vi kan få det är det endast jag och Esbjörn som får varsin rad gamla biljetter från en låda framme i bussen. Konduktören, en ung kille, ler och visar att han inte förstår när de andra vill ha pengar tillbaka. Vi förstår däremot att vi, biljettlösa, betalar pengar indirekt till någon med väldigt stora fickor.
Mer spännande är det att ta sig från Surathani till Krabi. Hur man nu gör det som turist...
Redan när vi kliver ner på perrongen möts vi av män som vill sälja resor. Vi tar oss ut på gatan och inser att det är något slags monopol som råder här. En endaste songthaew står på gatan och det kostar 150 baht per person att åka till busstationen. Vi prutar ner till 100 och sätter oss på flaket. Det är en och en halv mil till busstationen. Plötsligt tvärnitar vi för att släppa av dem som ska med båten till Koh Samui, lite längre fram är det vår tur.
Ingen busstation i sikte, men en buss som skulle kunna vara den vi ska åka med.
"Hurry, hurry, bus is leaving" Vi och de andra puttas mot bussen.
"780 baht per person hurry hurry, quick."
Någras väskor är redan långt in i bussen. Inte våra. Vi tar ett steg tillbaka och utvärderar situationen.Det prutas hej vilt intill bagageutrymmet. Det slutar på 400 baht per person för några, 300 för andra. Till bussjiddrarmännen säger vi att vi letar efter vår thailändske vän som skulle möta oss på busstationen, men nu kan vi inte hitta honom eftersom vi blivit avsläppta på gatan. De låter oss gå. Busstationen är stängd, men en vänlig man erbjuder oss en taxi för 2000 baht.
"Very good, baht, baht, baht" tjatar han medan han samtidigt slår Esbjörn på armen. Vi säger att det är för dyrt och att vi letar efter en buss. Han pekar ut på gatan, på samma buss vi just lämnat.
"Hurry, quick, quick" fortsätter han att skrika medan vi kryssar mellan bilarna. Vi möts av två män som vill ha med oss på bussen. Jag säger några ord "government bus, krabi town, 150 baht". Jaja, inga problem, men skynda, skynda, bussen ska gå nu.
Vi går på och ser de andra backpackerresenärerna. De är dystra över det faktum att de i vissa fall betalat mer än dubbelt så mycket som vi. Ingen av oss får biljetter när vi betalat och när vi frågar om vi kan få det är det endast jag och Esbjörn som får varsin rad gamla biljetter från en låda framme i bussen. Konduktören, en ung kille, ler och visar att han inte förstår när de andra vill ha pengar tillbaka. Vi förstår däremot att vi, biljettlösa, betalar pengar indirekt till någon med väldigt stora fickor.