Jakarta är en stad vi inte kan jämföra med någon annan vi varit i. Det finns få sevärdheter i traditionell mening, men enormt mycket att se och uppleva. För mig som älskar att fotografera har det varit många tillfällen då det kliat i fingrarna men där kameran fått stanna i väskan. Av respekt och för att inte utsätta oss för någon onödig fara. Jag fotograferar aldrig någon utan tillåtelse, vuxna som barn. Det är en självklarhet att även fråga föräldrarna när de är i närheten. Människor är inte turistattraktioner och jag skäms ofta för hur andra resenärer beter sig. Med det sagt så älskar jag att fotografera barn! De kommer ofta springande här i Jakarta (liksom de vuxna) och vill vara med på bild. När vi går omkring i staden slås jag av hur lätt det är att få kontakt med människorna på gatan. Ett ärligt leende och några få ord på engelska eller bahasa indonesia kommer man långt med och många vill även prata en stund för att få berätta om sig själva eller platsen vi befinner oss på. Vi stannar, lyssnar, ler och lär oss något av varje möte. Det är så jävla fantastiskt och sorgligt och häftigt och spännande och givande att vi är helt utmattade när vi kommer tillbaka till hotellet framåt kvällen.