Ååååh! Idag är jag kär i Thailand igen! Gårdagens groll är glömt och vi startar på ny kula, utvilade och med lite socker i blodet (vi har bytt ut coca cola och godis mot thai-ice-tea).
Den nepalesiske ägaren har fattat precis vad hotellbusiness handlar om: så mycket som möjligt för pengarna för gästen. På hotel Sleep Whale Express är nybyggt sedan en månad tillbaka och såklart är känslan av allt de nya lite förförisk, men här finns allt man behöver som ryggsäcksresenär: snabbt wifi, bra tryck i duschen, en skön säng med rena, fräscha sängkläder och personal som utan baktanke gillar att ge service i form av en enkel vägvisning till närmaste busshållplats eller matställe. Utanför 7/11 står det tuktuk- och taxichaufförer som hemskt gärna vill köra oss till Aonang. När vi frågar efter lokalbussen händer det underbara: de pekar vänligt och leende åt rätt håll! Det är bara runt hörnet, vid nästa 7/11. Misstänksamma går vi åt det hållet. Vi ser både songtaewen som är "bussen" och 7/11:an direkt.
"Ao Nang? Hurry!" skriker chauffören på långt håll. Vi småspringer med våra ryggsäckar och längtar efter vinddraget som höghastighetsfordon likt dessa brukar erbjuda.
"How much?" frågar jag. Någon har berättat för mig att det ska kosta 60 baht.
"60 baht?" slänger jag fram.
"50 baht" säger chauffören. Jag tror först att han säger 150 och är redo att börja pruta för brinnande livet.
"50 baht you, 50 baht you" säger han och pekar på oss. Det har aldrig hänt tidigare. Aldrig någonsin har vi upplevt att vi får betala mindre än vad vi just erbjudit. De fem kronor som han är villig att gå miste om är den mest underbara affärsuppgörelse jag någonsin varit med om. En 28-årig hippie-engelsman vi pratar med under resan mot Ao Nang blir åksjuk och säger att han aldrig mer tänker sätta sin fot på en songtaew. Jag älskar chauffören och jag älskar Thailand. Nu är vi sams igen och lyckligt sitter jag på flaket och njuter av den nära-döden-upplevelse det är.
Den nepalesiske ägaren har fattat precis vad hotellbusiness handlar om: så mycket som möjligt för pengarna för gästen. På hotel Sleep Whale Express är nybyggt sedan en månad tillbaka och såklart är känslan av allt de nya lite förförisk, men här finns allt man behöver som ryggsäcksresenär: snabbt wifi, bra tryck i duschen, en skön säng med rena, fräscha sängkläder och personal som utan baktanke gillar att ge service i form av en enkel vägvisning till närmaste busshållplats eller matställe. Utanför 7/11 står det tuktuk- och taxichaufförer som hemskt gärna vill köra oss till Aonang. När vi frågar efter lokalbussen händer det underbara: de pekar vänligt och leende åt rätt håll! Det är bara runt hörnet, vid nästa 7/11. Misstänksamma går vi åt det hållet. Vi ser både songtaewen som är "bussen" och 7/11:an direkt.
"Ao Nang? Hurry!" skriker chauffören på långt håll. Vi småspringer med våra ryggsäckar och längtar efter vinddraget som höghastighetsfordon likt dessa brukar erbjuda.
"How much?" frågar jag. Någon har berättat för mig att det ska kosta 60 baht.
"60 baht?" slänger jag fram.
"50 baht" säger chauffören. Jag tror först att han säger 150 och är redo att börja pruta för brinnande livet.
"50 baht you, 50 baht you" säger han och pekar på oss. Det har aldrig hänt tidigare. Aldrig någonsin har vi upplevt att vi får betala mindre än vad vi just erbjudit. De fem kronor som han är villig att gå miste om är den mest underbara affärsuppgörelse jag någonsin varit med om. En 28-årig hippie-engelsman vi pratar med under resan mot Ao Nang blir åksjuk och säger att han aldrig mer tänker sätta sin fot på en songtaew. Jag älskar chauffören och jag älskar Thailand. Nu är vi sams igen och lyckligt sitter jag på flaket och njuter av den nära-döden-upplevelse det är.