04:30 och telefonen ringer någonstans bland kuddar och täcken. Trots aircondition och den i jämförelse svala morgonen är jag klibbig av svett. Det är "hot season" och dagstemperaturen klättrar snabbt upp mot fyrtiostrecket. En bil väntar på grusvägen utanför. Vår chaufför för dagen är en trevlig man som redan klockan fem på morgonen småpratar om platser vi passerar. Vi är inte de enda som är ute på gatorna så här tidigt, det är i det närmaste rusningstid i Siem Reap. Och alla är vi på väg till samma plats: Angkor Wat.
Vi går ur bilen och tänder ficklampan på min iphone. En bit bort i det bäcksvarta mörkret ser vi fler ljuskäglor. Kambodjaner i uniform. Vi går dit för att visa upp våra biljetter. Jag känner mig lite stressad. Kommer vi hinna fram i tid för en bra titt-plats? Var ÄR den bästa platsen? En man kommer upp jämsides med oss och berättar att han inte är turguide, men att han kan erbjuda oss en kopp kaffe för en dollar. Vi behöver bara betala och välja vilken sort så levererar han till vår plats. Han talar också om att vi ska gå till vänster för att få en så bra vy som möjligt. Vi tackar för informationen och säger att vi ska köpa en kaffe senare.
"Ok, I have stall number 007. James Bond. With a licence to sell coffee" skrattar han.
Vi kommer alldeles lagom för att hitta en sittplats på stenarna framför dammen. Om en timme kommer solen visa sig och färga vattnet orange, skapa den efterlängtade dramatiska speglingen i vattnet och jag ska ta en oändlig mängd bilder. Vi väntar. Tills solen gått upp. Bakom molnen. Det enda som händer är att mörkret försvinner och ersätts av ett grådisigt ljus. Så kan det vara ibland.
Framför oss sitter en blond italienska som är orolig för hur hennes hår ter sig på bilderna den medhavde vännen tar om och om igen. Hon ropar på James Bond.
"Ursäkta, kan jag få lite mer mjölk i mitt kaffe?"
Vi lämnar dammen och går tillbaka till bilen.
Vi går ur bilen och tänder ficklampan på min iphone. En bit bort i det bäcksvarta mörkret ser vi fler ljuskäglor. Kambodjaner i uniform. Vi går dit för att visa upp våra biljetter. Jag känner mig lite stressad. Kommer vi hinna fram i tid för en bra titt-plats? Var ÄR den bästa platsen? En man kommer upp jämsides med oss och berättar att han inte är turguide, men att han kan erbjuda oss en kopp kaffe för en dollar. Vi behöver bara betala och välja vilken sort så levererar han till vår plats. Han talar också om att vi ska gå till vänster för att få en så bra vy som möjligt. Vi tackar för informationen och säger att vi ska köpa en kaffe senare.
"Ok, I have stall number 007. James Bond. With a licence to sell coffee" skrattar han.
Vi kommer alldeles lagom för att hitta en sittplats på stenarna framför dammen. Om en timme kommer solen visa sig och färga vattnet orange, skapa den efterlängtade dramatiska speglingen i vattnet och jag ska ta en oändlig mängd bilder. Vi väntar. Tills solen gått upp. Bakom molnen. Det enda som händer är att mörkret försvinner och ersätts av ett grådisigt ljus. Så kan det vara ibland.
Framför oss sitter en blond italienska som är orolig för hur hennes hår ter sig på bilderna den medhavde vännen tar om och om igen. Hon ropar på James Bond.
"Ursäkta, kan jag få lite mer mjölk i mitt kaffe?"
Vi lämnar dammen och går tillbaka till bilen.