Vi gick och gick. Tänkte att där borta, bakom nästa krök ligger stranden, sanden, platsen vi ska lägga våra handdukar på. Det gjorde den. Plötsligt var vi framme. Myggmedel, kokosolja och solskyddsfaktor låg som en dimma runt oss. Enda, för oss, kända försvaret mot sandflugor. Öde stränder är kända för sina insektskolonier och är det någon insekt man vill undvika här i världen så är det just den näst intill osynliga lilla sandflugan. När den tar en tugga i ens fläsk känns det inte. Förrän senare. Kanske på kvällen eller nästa dag. Och då jävlar kliar det värre än envisaste myggbett. Faktum är att man drar sig en aning för att ligga på stranden eftersom man vare sig ser eller känner flugorna om man inte tittar noga. Vi är ensamma, närmaste människor plaskar i vattnet hundratals meter bort. Inga apor, inga synliga flugor, hundarna på avstånd och stora träd som ger skugga långt ner på sanden. Havet är stilla och overkligt vackert. Gröna sockertoppsöar. Jag sätter mig långt ute i det grunda vattnet. Det är varmt, så varmt att det nästan är svårt att skilja på vatten och luft. Fridfullt. Underbart. Ljuvligt, skulle min mamma säga.