Bussen stannade för en matpaus i en by någonstans mellan Baguio och Sagada. Det var lite kyligt i luften och det smakade bra med en burk varma nudlar. Toaletten för damer hade två alternativ: sitta på huk över en kaklad ränna tillsammans med andra resenärer eller gå in i ett kiss-söligt bås och huka över en skitig toalett där svängdörren var så låg att de som stod på kö utanför stod och tittade in på den som försökte huka därinne. Alltid på dessa toaletter: kom i håg att ta med eget papper. Jag höll mig.
Sagada bjöd på ännu mer kyla. Och när vi traskat hela vägen ner till Kanip-Aw Lodge, installerat oss i rummet som låg i huset som fortfarande inte var färdigbyggt, upptäckte vi att det var ännu kallare inomhus. Vi gick ut på balkongen och värmde oss.
Mörkret föll vår första kväll och det blev tyst så när som på de okända ljud skogen bjöd på. Jag upptäckte var nycklarna till de outhyrda rummen fanns och snodde sedan extratäcken från rummet brevid vårt för att slippa frysa på natten. Det gjorde jag rätt i, för en betongbunker i Cordilleras kan bli kallare än man kan ana. Extratäcken och en varm dusch måtte väl göra susen, tänkte jag och ställde mig under en tunn stråle varmvatten. Ibland läser man i kvällstidningarna om hur folk skadas och till och med omkommer i duschar i Asien. Vi har på våra resor sett en och annan elledning som definitivt inte skulle godkännas i Sverige och ibland händer det att jag blir lite nojjig när jag ska duscha. Just det här badrummet var inte så skräckinjagande, men skenet kan bedra. När jag stod och blundade med schampo rinnande i ansiktet som mest, sträckte jag mig efter reglaget för att få lite mer värme och kände plötsligt hur hela kroppen surrade till. Det vibrerade ordentligt i handen och jag insåg direkt att något i kanten av den gummerade metalldelen var strömförande. Esbjörn berättade senare att ljuset hade fladdrat ute i rummet när det hände.