Märklig stämning uppstår när chauffören placerar om folk inne i den redan så trånga minibussen. Ett par har enligt den unge mannen reserverat två särskilda platser och eftersom vissa är längre än somliga får de som anvisats till de bästa platserna även mina och Esbjörns knän i ryggen. Vi åker ut ur stan drygt en timme efter att vi blivit upphämtade. Det går fort, vi flyger över gupp och det tutas på allt och alla för att meddela att vi ska fram. Thailand framstår som en trafikskola i jämförelse med det aggressiva sätt man framför ett fordon här. Det börjar regna och vägbanan blir hal. Blundar man i ett försök att sova bort en bit av resan riskerar man att slå huvudet i närmaste passagerare eller fönster, det skakar och hoppar så att man genast blir medveten om vilka kroppsdelar som eventuellt sitter löst. Sedan ser vi det som vi själva är så rädda för, en minibuss som kört av vägen. Den ligger uppochned långt in bland träden och är fullständigt kvaddad. Människor som räddats står längs vägkanten. Snart möter vi ambulansen. Den passerar oss med tjutande sirener. Vår van gör ingen ansats till att ta det försiktigare och jag kan inte sluta tänka på olycksstatistiken där unga män är överrepresenterade. Vi är framme i El Nido på kortast möjliga tid.