Här trodde vi att paradiset skulle ligga. Vad hände? Vi vaknar på ett hostel mitt på den allt annant än mysiga huvudgatan i Puerto Princesa och det känns som om såväl tricycles som gående tar vägen genom vårt rum när de passerar. Men, paradiset är nog inte alltid en vit, palmkantad sandstrand. Det kan ibland komma i form av en svalkande, färskpressad juice, just precis i det där stökiga filippinska, trafikkaoset. Att resa handlar ju så mycket om att se. Lika viktigt är det att känna. Att vara därvarande och inte jämföra med allt annat man upplevt. Vi dricker vår juice och pratar med en man som vuxit upp på denna plats. Han är så stolt över sin ö och han välkomnar oss att upptäcka den.Vi har rullat ut våra reselakan och vi öppnar endast väskorna när vi behöver något, resterande tiden sitter hänglåsen på. Priserna sjunker så mycket som upp till 60% i lågsäsong vilket innebär att vi inte får så mycket som förväntat för våra pengar i Filippinerna. Vi bor för det mesta på det som är ledigt eftersom öns boende är bokat till mer än 75%. För 250 kronor får vi ett rum som i bästa fall är rent och har eget badrum. Vi inser också att vår uppfattning om vad som är ok har förändrats en del längs vägen. Teofila Pension, där vi bor nu, är kanske det "enklaste" hittills eller om det var Mountain Lodge i Baguio? Plastgolvet är skitigt och det ligger damm och hår från tidigare gäster längs väggen och en gammal fimp vid sidan av garderoben. Badrummet som vi åtminstone slipper dela med någon annan, luktar illa och såväl golv som väggar och tak har mögelfläckar och fuktskador. Jag möblerar om lite. Ställer det rangliga plastbordet framför fönstret, placerar några böcker ovanpå för att göra det lite trevligare, drar undan de gula gardinerna. Utanför på gatan går barn och mammor hand i hand på väg från skolan. Det är en helt vanlig dag.