I varje reception samma sak. Inget ledigt.
"Mam, sir, it is high season. Sorry, no, mam."
Vi går längs stranden och på gatan ovanför. Det var alla hjärtans dag igår, det är superduperhögsäsong, kinesiskt nyår, en katolsk konvention med fem tusen deltagare, Palawan har utsetts till en av världens vackraste öar och dessutom fått ett eget underverk. Invasionen är ett faktum och vi konstaterar att den kommer i vågen innan turismnäringen här har hunnit rusta för kalaset. Det finns inga rum någonstans på ön och hittar man mot all förmodan en ledig sovplats kan man räkna med att få betala svidande priser för väldigt låg standard. Vi bor på Gizele Pension, ett familjeägt hostel, några hundra meter upp från stranden. Färgen flagnar från väggarna, vill man ha aircondition låter den mer än den ger kyla. Badrummet saknar spegel och kan mer beskrivas som "stockholmsdusch". Där det vanligtvis sitter ett fönster sitter det endast ett finmaskigt nät för att hålla större, nyfikna djur utanför. En trappa vid sidan av sängen leder upp till övervåningen där familjen har sitt privata förråd. Skor hänger på en ställning jag flyttar undan för att dra igång aircondition ett tag medan vi är ute. Vi går ut. Rummet känns alltid trevligare när vi kommer tillbaka. I en mörk men välstädad gränd blir jag stucken av områdets samtliga mygg och medan en kvinna duschar sitt barn utanför huset. Lunchpaus på schweiziska Art Café. Pestopasta och vatten. Dyrt, dyrare än någon annanstans i det här landet. Våra filippinska pesos räcker inte lika långt här där turisterna är fler än lokalinvånarna. Vi sticker in våra huvuden i oändligt många receptioner så fort vi ätit klart. Till sist! Ett hotell har ett rum! Ena natten familjerum på strandsidan och sedan två nätter i dubbelrum i huset på "stadsidan". Vi lyckas med det omöjliga och prutar ner familjerummet till dubbelrumspriset, betalar deposit och känner hur lugnet lägger sig pronto. Nu kan vi sova lugnt borta på vårt skruttiga hostel.