Någon har skrivit med sirlig text på insidan av jeepneyn.
God bless our trip.
Fasten your seatbelt.
No spitting of momma.
We're on the road again!
06:15 ringer väckarklockan och vi stiger upp, hänger på oss ryggsäckarna och går ut. Turen är på vår sida: hostelägaren ska skjutsa sin fru till samma jeepney som vi ska med och erbjuder oss skjuts uppför den 500 meter branta backen. En jeepney åker när den är full oavsett avgångstid. Vi är de sista som stiger på och den kör direkt mot Bontoc. Fler kliver på längs vägen och när vi kommer fram till Banaue är vi 22 stycken i bilen. Senare får vi erfara att en maxfull jeepney kan transportera minst 40 personer. Det finns ju både tak och ytterväggar att klänga sig fast vid...
Byte i Bontoc. Jeepney eller buss? Vi pratar med Alana, en ung amerikanska som varit volontär i tyfondrabbat område och nu ska hem till Texas igen. "Varför är det ingen som stannar här i Banaue?" frågar ägarinnan till den kiosk som säljer bullar och vatten till oss.
Mitt emot där vi står hänger grisdelar till försäljning. De ser illa åtgångna ut, men folk kommer och handlar och säljaren lägger ner stora köttstycken i plastpåsar. Han spottar momma ut på gatan och allt är som vanligt.
Framme i Banaue och det är svinkallt. Det lysrörsupplysta rummet på Uyami Green View Lodge faller inte Esbjörn helt på läppen. Nät för badrumsfönstret. Inget internet. Ber om extratäcke och får gröna fleecefiltar som matchar de gröna 50-tals gardinerna, den turkosa betongbalken som delar rummet och det grangröna, vävda överkastet som också är ett täcke. Den skitiga gatan utanför. Lera och skit från bilar och djur letar sig upp över mina flipflops och lämnar en brunsvart sörja på mina fötter. Vi ger upp internet och Esbjörn läser i guideboken, i skenet från lysröret.
Vår tröst är att vi vet att rummet kommer att kännas bättre om vi går ut ett tag. Vi möts av regn och tunga moln som ligger på samma höjd som byn. Går en lång promenad och träffar knasiga Henry som säger att han ska be för oss, att han hoppas att vi vaknar lyckliga varje morgon och att vi når vår destination i livet. Går uppför berget, går vilse och blir utskällda av byrackor som står och vaktar sina revir. Vi ber om ursäkt för att vi klampar omkring i ett område där inga turister eller backpackers är särskilt inbjudna. Ler och säger att vi kommit bort och undrar hur man kommer tillbaka till byn. En vänlig lärarinna pekar fram och tillbaka medan vi smyger mellan husen. Fuck you bitch säger en rar mellanstadieelev inifrån en skolsal och tittar ut på mig. Det är lerigt och svettigt. Det enda vi vet med säkerhet är att vi ska gå nedåt.
Blir uppvaktade av en kille i restaurangen på vårt lodge. Köper två guidade turer för kommande dagar. Köper bussbiljett ut ur stan, bort från bergen och tillbaka till Manila. Äter nudlar och ris och grönsaker efter att ha skådat de enorma klumparna av fett som kommer med grisbitarna. Planerar i timtal. Flighterna är dyra och vi vill inte kompromissa. Surar i kylan. Tröstäter oreokakor och längtar efter sol och värme.
Vi går och lägger oss i allt det gröna och lyssnar på fransmännen som kacklar på andra sidan väggen.
God bless our trip.
Fasten your seatbelt.
No spitting of momma.
We're on the road again!
06:15 ringer väckarklockan och vi stiger upp, hänger på oss ryggsäckarna och går ut. Turen är på vår sida: hostelägaren ska skjutsa sin fru till samma jeepney som vi ska med och erbjuder oss skjuts uppför den 500 meter branta backen. En jeepney åker när den är full oavsett avgångstid. Vi är de sista som stiger på och den kör direkt mot Bontoc. Fler kliver på längs vägen och när vi kommer fram till Banaue är vi 22 stycken i bilen. Senare får vi erfara att en maxfull jeepney kan transportera minst 40 personer. Det finns ju både tak och ytterväggar att klänga sig fast vid...
Byte i Bontoc. Jeepney eller buss? Vi pratar med Alana, en ung amerikanska som varit volontär i tyfondrabbat område och nu ska hem till Texas igen. "Varför är det ingen som stannar här i Banaue?" frågar ägarinnan till den kiosk som säljer bullar och vatten till oss.
Mitt emot där vi står hänger grisdelar till försäljning. De ser illa åtgångna ut, men folk kommer och handlar och säljaren lägger ner stora köttstycken i plastpåsar. Han spottar momma ut på gatan och allt är som vanligt.
Framme i Banaue och det är svinkallt. Det lysrörsupplysta rummet på Uyami Green View Lodge faller inte Esbjörn helt på läppen. Nät för badrumsfönstret. Inget internet. Ber om extratäcke och får gröna fleecefiltar som matchar de gröna 50-tals gardinerna, den turkosa betongbalken som delar rummet och det grangröna, vävda överkastet som också är ett täcke. Den skitiga gatan utanför. Lera och skit från bilar och djur letar sig upp över mina flipflops och lämnar en brunsvart sörja på mina fötter. Vi ger upp internet och Esbjörn läser i guideboken, i skenet från lysröret.
Vår tröst är att vi vet att rummet kommer att kännas bättre om vi går ut ett tag. Vi möts av regn och tunga moln som ligger på samma höjd som byn. Går en lång promenad och träffar knasiga Henry som säger att han ska be för oss, att han hoppas att vi vaknar lyckliga varje morgon och att vi når vår destination i livet. Går uppför berget, går vilse och blir utskällda av byrackor som står och vaktar sina revir. Vi ber om ursäkt för att vi klampar omkring i ett område där inga turister eller backpackers är särskilt inbjudna. Ler och säger att vi kommit bort och undrar hur man kommer tillbaka till byn. En vänlig lärarinna pekar fram och tillbaka medan vi smyger mellan husen. Fuck you bitch säger en rar mellanstadieelev inifrån en skolsal och tittar ut på mig. Det är lerigt och svettigt. Det enda vi vet med säkerhet är att vi ska gå nedåt.
Blir uppvaktade av en kille i restaurangen på vårt lodge. Köper två guidade turer för kommande dagar. Köper bussbiljett ut ur stan, bort från bergen och tillbaka till Manila. Äter nudlar och ris och grönsaker efter att ha skådat de enorma klumparna av fett som kommer med grisbitarna. Planerar i timtal. Flighterna är dyra och vi vill inte kompromissa. Surar i kylan. Tröstäter oreokakor och längtar efter sol och värme.
Vi går och lägger oss i allt det gröna och lyssnar på fransmännen som kacklar på andra sidan väggen.
