Koh Samet i högsäsong 2015 är en annorlunda ö än den vi besökte i lågsäsong för fem år sedan. Den tidigare så dammiga grusvägen är borta, ersatt av betong, kantad av trafikskyltar och har fått sig en rad rejäla vägbulor. Vi skymtar turismens utarbetade ansikte när högsäsongen just har peakat. Det tar flera kvällar innan restaurangpersonalens leenden är genuint varma då vi ses. Först när Esbjörn får en kotte i huvudet av en skojfrisk ekorre bryts isen med härliga skratt från servitriserna. Människorna som arbetar längs stränderna med försäljning av mat, dryck och massage känns inte särskilt angelägna och när vi själva söker upp massörerna är det mer som en lite tuffare applicering av kokosolja än de hårda nypor våra trötta muskler längtat efter. Vi går till restaurangen längst ut på udden och till den som varje kväll ställer ut plastmöblerna på sanden i samma ände. Där finner vi också restaurangpersonalen som fortfarande ler och som orkar en stund till. Fantastisk god mat och glada medarbetare får oss att slappna av. Vi äter grillade och ångkokta krabbor, grillad bläckfisk, Tom kha gai och basilikakryddade cashewnötter. Vi lär oss thailändska fraser och himlar med ögonen åt våra nya, franska grannar som tar vårt bord medan vi står och väljer bland dagens fiskfångst. Stjärnhimlen. Varje kväll säger vi att vi ska googla stjärnbilder. Varje kväll glömmer vi. Vi glömmer till och med bort stjärnhimlen och mumsar i oss de godaste bananpannkakor vi någonsin ätit.
