Igår.
Linköping. Min barndoms stad. Så full av minnen, så välbekant, så främmande. Arton år. Jag gick hem till min morfar och hans fru. Det är sorgligt att vi inte haft någon närmare relation. Igår när vi sågs en stund på eftermiddagen kände jag hur mycket värme det finns i dem. Över nybakad äppelpaj möttes vi på ett nytt sätt där vid matsalsbordet i deras vackra våning.
Idag.
Adventskaffe hos mormor. En tradition jag missat. "Jag jobbar" har varit den enklaste ursäkten för att slippa konfrontera min obefogade ångest. Inte längre. Jag har ju lovat mig själv att aldrig mer tacka nej för att jag är rädd. Den lilla lägenheten var full av härligt prat och varma kramar. Mormor, kusiner, kusinbarn och kusinpojkvän, farbröder och farbröders gamla och nya fruar. Det gick fint. Jag överlevde. Kakorna var gudomliga och finservisen sådär oändligt tjusig.
Ikväll.
Nio år yngre lillasyster Ronja. Vi åt pizza på den nyöppnade kvarterskrogen medan fyra månader lilla Mino sov i vagnen intill oss. Ronja är numera mamma till två fantastiska flickor och jag får en alldeles speciell känsla i kroppen när jag träffar dem. Stolthet och kärlek. Vi är tillbaka i varandras liv. Det är enkelt att se mönstret. Det är jag som varit borta. I vissa fall så länge att vi blivit främlingar för varandra. Tills nu. Jag fingrar längs kanten på de band som är våra.
Linköping. Min barndoms stad. Så full av minnen, så välbekant, så främmande. Arton år. Jag gick hem till min morfar och hans fru. Det är sorgligt att vi inte haft någon närmare relation. Igår när vi sågs en stund på eftermiddagen kände jag hur mycket värme det finns i dem. Över nybakad äppelpaj möttes vi på ett nytt sätt där vid matsalsbordet i deras vackra våning.
Idag.
Adventskaffe hos mormor. En tradition jag missat. "Jag jobbar" har varit den enklaste ursäkten för att slippa konfrontera min obefogade ångest. Inte längre. Jag har ju lovat mig själv att aldrig mer tacka nej för att jag är rädd. Den lilla lägenheten var full av härligt prat och varma kramar. Mormor, kusiner, kusinbarn och kusinpojkvän, farbröder och farbröders gamla och nya fruar. Det gick fint. Jag överlevde. Kakorna var gudomliga och finservisen sådär oändligt tjusig.
Ikväll.
Nio år yngre lillasyster Ronja. Vi åt pizza på den nyöppnade kvarterskrogen medan fyra månader lilla Mino sov i vagnen intill oss. Ronja är numera mamma till två fantastiska flickor och jag får en alldeles speciell känsla i kroppen när jag träffar dem. Stolthet och kärlek. Vi är tillbaka i varandras liv. Det är enkelt att se mönstret. Det är jag som varit borta. I vissa fall så länge att vi blivit främlingar för varandra. Tills nu. Jag fingrar längs kanten på de band som är våra.