 |
|
När jag vaknar händer det att jag duschar. Oftast gör jag det någon annan gång under dagen eftersom man vid ekvatorn är som minst svettig efter att ha sovit i ett svalt och luftkonditionerat rum. Därefter kliver jag i mina kläder, sätter upp håret i en tofs och borstar tänderna. Vad jag har på mig är numera hyfsat ospännande efter att ha konkat runt på samma väska i 23 veckor. Eller, fråga mina vänner och svaret blir nog att kläder kanske aldrig varit mitt största intresse i livet. Numera är dagens outfit alltid flipflop och vad som råkar vara rent. Min spegelbild har fallit i glömska eftersom speglarna på sistone av någon anledning varit placerade i mörka hörn utan belysning. Med några få undantag: inget smink, ingen hårfön, inga lyxiga krämer, knappt något nagellack och ögonbryn som börjar påminna om Frida Kahlo. Tills förra veckan. Plötsligt slog mitt behov av att få pyssla om mig själv ned som blixten i en torr gammal ek. Ett omättligt begär efter ordning och reda på utsidan uppstod och jag befann mig snart i en salong i Ubud för både pedikyr och manikyr. På vägen hem plockade jag med mig badsalt, olja och ett doftljus i snabbköpet innan jag tog farväl av Esbjörn för första gången på mycket länge och stängde in mig i badrummet. Jag formade, plockade, filade, skrubbade och skållade mig. Det heta badet löste upp månader av solbränd hud och i fantasin hängde jag på ett lyxigt spa. Tur att jag inte gjorde det, för maken till skitigare scrub-svamp får man leta efter. Någon dag senare fick jag ytterligare ett infall och besökte en salong för mitt livs första ansiktsbehandling. Nu var det nog inte att jämföra med den typ av behandling du som är van vid att få behandlingar tänker på. Det här var ett hemma-hos-någon-typ-av-ställe där det kostade 42 svenska kronor för en timme. Jaha, så var det med den bortglömda fåfängan. Frivilligt eller inte, den begärde att få komma ut. En sista dödsryckning, kanske, jag har ju fortfarande inte sminkat mig. Håret fortsätter att hänga hopplöst utan hjälp av rullborste, hårsprej, torrschampo och dagligt fönande och de salongfixade naglarna har väl inte direkt fått något underhåll sedan förra
Jag är ingen batik-tröje-tjej. I mig bor det en tjej som stundtals fortfarande tror att man är en bättre människa om man har en basgarderob, vet hur man draperar en scarf runt sig så att den ser ut som en lyxig klänning, klipper sig var åttonde vecka, har koll på om leggings någonsin varit omodernt och som har rutiner för att inte visa sprickor i fasaden. En tjej, som trots allt kämpande med insidan vissa dagar känner sig obekväm i bikini och som skojar om sin kropp som om den vore något att skämmas över.
Jag brukade ha åsikter om folk som bantar. Banta var ett ord som kunde vara både fult och fint under min uppväxt. I min omgivning var det bättre att ”hålla igen lite” än att en skulle hålla på å banta. Om man var tjock och inte klarade av att svälta sig på egen hand kunde man gå till Viktväktarna. Där räknade man gula och röda pluttar och blev sitt smala jag på betydligt kortare tid än det tog att bli tjock.
Och, precis här och nyss, på en säng i en stad i Indonesien föll poletten ner. Den har hängt på svaj ett tag och nu klonkade den genom systemet och drog med sig en massa skräå på vägen. Ganska exakt sju år av febril tankeverksamhet och sex månaders paus från vardagen, tillsammans med Esbjörn och ett gäng fina människor, har äntligen fått mig att börja se konturerna på den sista pusselbiten: jag duger som jag är. Med den begynnande insikten (och ofrivillig risdiet på Java) har jag automatiskt blivit några kilo lättare på vågen och minst ett ton lättare i själen. Kanske blir kläder aldrig mitt största intresse i livet och kanske är resan bara en skön ursäkt för att slippa greja med håret vareviga dag. Kanske är livet här och nu och kanske är allt bra precis som det är.
