tankar på tiotusen meter


Alla luckor utom en var neddragna i kabinen. Jag satt i mitten av min rads sju stolar och vände då och då på huvudet för att titta ut genom fönstret. Himalaya. Nepal. Snöiga berg som stack upp ur fluffiga moln. Vackrare får man leta efter. Så orört, så bortom räckhåll för alla utom de allra modigaste av bergsklättrare. Jag tittade på film. Det gjorde hon som hade fönsterplats också. Jag vände mig för att titta igen, säkert för tredje gången. Det måste ha irriterat kvinnan. Hon stirrade på mig med tom koblick och drog ned luckan samtidigt som jag vände mig bort. Jag tänkte att om jag suttit där vid fönstret skulle jag tittat ut länge, länge. Funderat över platserna vi passerade. Undrat vilka människorna är som lever i bergsmassiven. På väg över Afghanistan och Pakistan. Chandigarh. Gujranwal. Jag vet för lite om världen där nere, tänkte jag. Är människorna lyckliga? Är kvinnorna förtryckta? Är männen outbildade? Vad är viktigast? Att utvecklas och leva i det moderna samhället eller att bevara kultur och traditioner? Kan man kombinera dem båda? Jag har läst att arbetet med att förändra attityder går långsamt trots ekonomisk tillväxt.

"Att uppfostra en flicka är som att vattna någon annans åker" Indiskt talesätt

Ketut lever efter de hinduistiska traditionerna. Han är född och uppvuxen i Ubud, på Bali. Det viktigaste för honom är att leva ett liv som skapar god karma, att göra goda gärningar. Ketuts uppfattning är att Bali blivit välsignat genom turismen. Industrin som förändrat många människors liv till det bättre. Men när det sker blir det ännu viktigare att hålla fast vid traditioner och kultur. Han pratade länge och bad mig till sist sitta ned på trappan till hans hus. "Människor kommer hit för den speciella atmosfären, stämningen och den vackra miljön. Se vad som hänt i turistorten Kuta. Tempel och heliga platser får ge plats för shopping och nöjesliv, risfälten är ett minne blott och det är utländska företag som tjänar pengar. Lönerna är fortsatt låga för de anställda indoneserna och frågan är vad som blivit bättre? Vi måste förhindra att det sker i Ubud. Mina barn måste föra kunskaperna vidare. Vi måste bevara hinduismen som är källan till det som turisterna en gång kom för."

Vi åkte längs de smala gatorna ut ur Utbuds stadskärna. Överallt byggnadsställningar. Många familjer överger den traditionella risproduktionen och bygger villor och hotell att hyra ut till turister -som vill bo med utsikt över risfälten. Det är lätt att förföras av löften om snabba cash. Mark som brukats inom familjen sedan urminnes tider säljs i rasande fart till de mäktiga byggherrarna. Ubud förändras, ungdomarna är inte intresserade av risproduktion, de vill lära sig engelska, resa och leva lika modernt som turisterna de aldrig slipper undan. Ketut och hans fru Ni Putu lägger varje dag offergåvor i det lilla templet i hörnet av trädgården. "Vi ber om fler turister till vårt guest house" säger Ketut.

Jag vände på huvudet en sista gång innan jag somnade framför bildskärmen. Fönsterluckan var fortfarande neddragen.