Att komma hem ska vara en schlager. Jag kliver ut i ankomsthallen på Arlanda och tänker på Per Hagman. Att jag vill gå ut i Sverige, svänga direkt bort till avgångshallen och dra vidare. Men jag knuffar bagagevagnen framför mig och tänker på livet jag föreställer mig att Per lever i Frankrike. Jag ser honom i en rökig bar i Marseille, lite svettig, uppknäppt skjorta och med rödvinsglaset på bardisken som enda sällskap. Sedan, naken med en lika naken och vacker kvinna i en sparsmakat inredd vindsvåning i ett stökigt hörn av Nice. Efter att de haft vilt och passionerat sex delar de en cigarett på någon takås, insvepta i vita lakan. Jag googlar och läser: Per Hagman, 46 år, bor på Västgötaslätten. Vafan. Min besvikelse är uppriktig och ångestfylld. Jävla Per Hagman. Den påhittade dekadensen finns bara i min fantasi och i den drar han från idyllen bland åkrar och kohagar. Han åker, likt Ulf Lundell i "Värmen", bil genom Europa. Slingrar sig bland nya lakan, dricker whiskey direkt ur flaskan och tittar på den nedåtgående solen från en hotellbalkong.
Vi kommer hem. Först en natt på soffan hos en vän som står med en tår i ögat och världens största hjärta på Arlanda och välkomnar oss ut i den friska luften. Hon bjuder oss på efterlängtade, ekologiska ägg, ostmackor, kaffe och Marabou mjölkchoklad. Hon bara finns där och jag och vi känner oss så tacksamma. Nästa dag tar vi bilen till landet, vänner och familj. Det är nästan som reklam. Allt är så skruvat trevligt. Och svenskt. Det köps öländska jordgubbar, sill, bag-in-box-viner, en stor flaska Skåne och färskpotatis som nästan är gratis. Det är midsommarafton vår tredje dag hemma i Sverige och vi glömmer bort både stång och kransar. Vi pratar och umgås och plötsligt har det gått en hel vecka och det är dags att fara vidare.