Att resa är för oss ett evinnerligt prat om mat. Detta outtömliga ämne! Vi googlar, frågar runt bland lokalbefolkningen och går vilse i städer för att hitta gömda, lysrörsupplysta bakgator som internet och de stora turistmassorna missat. Ofta blir det vegetariskt. Esbjörn gillar inte skaldjur. Jag lever med sorgen efter uttalandet ”Det är nåt med saltsmaken jag inte tycker om”. Han äter mer kyckling än jag och klämmer gärna en hamburgare då och då. Jag vill helst äta vegetariskt och kom till Asien med en tanke om att absolut inte äta kyckling efter att ha tänkt mycket på fågelinfluensa och djurhantering. Men sen, när jag sett och hört hönsen som kacklat längs vägarna har det stundtals känts ganska ok att äta det som lokalbefolkningen föder upp och äter.
När man inte stressar kring ätandet händer det något i kroppen: det tar stopp när man är mätt. Och med tiden har hjärnan även börjat tro på att den tidigare, återkommande, något hektiska trettiominuters-jobb-lunchen i Coops cafeteria, inte längre kommer att besvära systemet. Jag och Esbjörn har med färre än fem undantagstillfällen ätit samtliga måltider tillsammans under 21 veckor. Vilken lyx! Igår åkte vi scooter. Vi var hungriga på gränsen till otrevliga när Esbjörn ropade "skulle det inte vara gott med pasta?" in i min hjälm. Jag tvärnitade och parkerade vid första, bästa italienska flagga. Sedan ignorerade vi att ögonen ville ha mer än magen och beställde både Caprese och varsin tallrik med spaghetti. Det var gott på gränsen till galenskap och vi hyllade italienaren ute i köket som fått arbetsvisum för att kunna tillaga något så gudomligt. Sedan fick jag akut ont i magen och ångrade allt ända tillbaka till tvärniten, åkte hem och fick en samarin som legat i Esbjörns necessär längre än vägen till Rom.
