Det var på Bali det hände. Vi fick på-riktigt-hemlängtan. Och dåligt samvete. Befinna oss i paradiset på jorden och få hemlängtan??? Jodå. En egenhändigt fixad smarrig ostmacka vid hemma-köksbordet framstod som betydligt mer exotisk än en kall öl i solnedgången. Plötsligt hade vi sett så många solnedgångar, letat efter så många fantastiska stränder och upplevt så många nya saker att det framstod som en utmaning att uppskatta ännu en. Esbjörn kämpade med sviterna av sitt denguevirus och jag började oroa mig för att vi skulle slå i botten på reskassan alltför snabbt på denna ö. På Bali kostar det mesta mellan två och tre gånger mer än vad det gör på Java, vilket fick våra högtflygande drömmar om surflektioner, båtluff, yoga och meditation att skifta nyans en aning.
Vi bestämde oss för att stanna. Så, äntligen, efter en veckas väntan på visum, har Kuta fått ett slut och vi befinner oss nu i turismens kulisser där alla vill titta på ”ricepaddies” när de äter frukost och gör sin morgonyoga. Risfälten som av samma anledning är värda så mycket pengar att det antagligen står ett nytt hus för uthyrning där inom kort. Risproduktionen har blivit omodern. De äldre får se sina livsverk försvinna till förmån för hotell och restauranger där utlänningar som vi kan finna oss själva.
”Jag förstår inte vad som är så speciellt med Ubud” säger Nyoman, ägaren på en av våra favoritrestauranger. ”Varför kommer det så många till just Ubud för att söka efter sig själva och anledningen till sitt kraschade äktenskap?" Vi svarar att det antagligen är för de vackra miljöerna, möjligheterna att komma undan sin stressiga vardag och den goda maten. Nyoman säger att han håller med om att det är vackert, men att det var turisterna som lärde dem om maten, att allt ska vara ekologiskt och vegetariskt och veganskt och fritt från kemikalier. Balineserna själva gör som resten av Indonesien: äter ris. Till frukost, lunch och middag. ”Det mättar bättre än bröd och gröt” säger ägaren på vår andra favoritrestaurang. Och yogan? Den är också för turisterna. Mestadels kvinnliga turister. Det är med all sannolikhet Elizabeth Gilberts bok ”Eat Pray Love” som satt Ubud på kartan för de stora massorna.
Fera är kvinnan som skrattar och ler absolut hela tiden. Jag följer med henne och hennes vänner till ett ashram där Anand Krishna, ”spirituell aktivist” och grundare till detta ashram ska leda en kväll med fullmåneceremoni, sång och samtal. Vi börjar med gemensam meditiation och avslutar med middag. Närvaron och gemenskapen är total. Det är en alldeles underbar upplevelse och jag vill komma tillbaka genast för att hänge mig åt att vara en lycklig mumbo-jumbo-surfer-girl för alltid.
Australiensaren Chris, som vi hyr rum av, vevar med pekfingret runt örat och säger att en del gäster som hyrt innan oss varit rejält ”cuckoo” och att han betraktar yoga- och healingkulturen med inte så lite skepsis. Han är en hyvens kille med darriga händer och hemsk andedräkt som får oss att se Ubud ur ett mer kommersiellt perspektiv. Nästa dag dricker han för mycket inhemsk arrak, kör omkull med motorcykeln och hamnar på sjukhus.
Jag sitter på terassen utanför vårt rum och tittar ut över grönskan och alla träd jag inte kan namnet på. Lyssnar på hundar som skäller och tuppar som aldrig slutar väsnas. Barn leker med sina drakar ute på fältet och det är verkligen så där vackert som man bara kan drömma om. De vänliga människorna. Det är så spirituellt och andligt och vänligt och underbart. Precis lika vackert som det är när man promenerar längs grusvägen eller i skogen eller i hagen på landet, hemma i Sverige. Precis lika underbart som det är att sitta på balkongen hemma i Sundbyberg och njuta av solen en ledig eftermiddag.
Känslan. Den kommer från insidan. Tankarna om hur lycklig man är som får uppleva allt det vackra i livet. De kommer från ens mindset. Att vara där man är och se det som är.
Jag fattar det nu.
Vi bestämde oss för att stanna. Så, äntligen, efter en veckas väntan på visum, har Kuta fått ett slut och vi befinner oss nu i turismens kulisser där alla vill titta på ”ricepaddies” när de äter frukost och gör sin morgonyoga. Risfälten som av samma anledning är värda så mycket pengar att det antagligen står ett nytt hus för uthyrning där inom kort. Risproduktionen har blivit omodern. De äldre får se sina livsverk försvinna till förmån för hotell och restauranger där utlänningar som vi kan finna oss själva.
”Jag förstår inte vad som är så speciellt med Ubud” säger Nyoman, ägaren på en av våra favoritrestauranger. ”Varför kommer det så många till just Ubud för att söka efter sig själva och anledningen till sitt kraschade äktenskap?" Vi svarar att det antagligen är för de vackra miljöerna, möjligheterna att komma undan sin stressiga vardag och den goda maten. Nyoman säger att han håller med om att det är vackert, men att det var turisterna som lärde dem om maten, att allt ska vara ekologiskt och vegetariskt och veganskt och fritt från kemikalier. Balineserna själva gör som resten av Indonesien: äter ris. Till frukost, lunch och middag. ”Det mättar bättre än bröd och gröt” säger ägaren på vår andra favoritrestaurang. Och yogan? Den är också för turisterna. Mestadels kvinnliga turister. Det är med all sannolikhet Elizabeth Gilberts bok ”Eat Pray Love” som satt Ubud på kartan för de stora massorna.
Fera är kvinnan som skrattar och ler absolut hela tiden. Jag följer med henne och hennes vänner till ett ashram där Anand Krishna, ”spirituell aktivist” och grundare till detta ashram ska leda en kväll med fullmåneceremoni, sång och samtal. Vi börjar med gemensam meditiation och avslutar med middag. Närvaron och gemenskapen är total. Det är en alldeles underbar upplevelse och jag vill komma tillbaka genast för att hänge mig åt att vara en lycklig mumbo-jumbo-surfer-girl för alltid.
Australiensaren Chris, som vi hyr rum av, vevar med pekfingret runt örat och säger att en del gäster som hyrt innan oss varit rejält ”cuckoo” och att han betraktar yoga- och healingkulturen med inte så lite skepsis. Han är en hyvens kille med darriga händer och hemsk andedräkt som får oss att se Ubud ur ett mer kommersiellt perspektiv. Nästa dag dricker han för mycket inhemsk arrak, kör omkull med motorcykeln och hamnar på sjukhus.
Jag sitter på terassen utanför vårt rum och tittar ut över grönskan och alla träd jag inte kan namnet på. Lyssnar på hundar som skäller och tuppar som aldrig slutar väsnas. Barn leker med sina drakar ute på fältet och det är verkligen så där vackert som man bara kan drömma om. De vänliga människorna. Det är så spirituellt och andligt och vänligt och underbart. Precis lika vackert som det är när man promenerar längs grusvägen eller i skogen eller i hagen på landet, hemma i Sverige. Precis lika underbart som det är att sitta på balkongen hemma i Sundbyberg och njuta av solen en ledig eftermiddag.
Känslan. Den kommer från insidan. Tankarna om hur lycklig man är som får uppleva allt det vackra i livet. De kommer från ens mindset. Att vara där man är och se det som är.
Jag fattar det nu.
 |
| läser tidningar från 2008 och undrar vilken veckodag det är |
 |
| ekologiskt och turistvänligt: balinesisk currykyckling |