pausat strandliv!
Den lilla bussen från Bandung till Garut har trettio platser, gardiner med tofsar och fler försäljare än passagerare. Varje gång bussen stannar kliver det av och på någon som vill sälja något, alltifrån religösa tidningar till väskor, stenar och mat. Det mesta som går att äta är hemlagat, friterat och paketerat i plastlådor. KFC är snabbmatskedjan nummer ett på Java, vid sidan av sin lokala konkurrenter CFC och JFC. De flesta andra passagerare är män. De har oftast inte alla tänder kvar i munnen men så gott som alltid en cigarett i mungipan. Det är lätt att bli påmind om barndomens bilfärder med en rökande pappa som på sin höjd vevade ner fönstret en bit. Inne i bussen är det fuktigt och rökigt men inte så varmt just idag. Det regnar. Eftersom vi inte hittade biljettförsäljarna innan buss-påkastar-männen hittade oss nöjde vi oss med att bli påkastade på den buss som skulle gå till Garut om fem minuter. Fem asiatiska minuter. Cigaretterna kastas på golvet och ligger där tills de slocknar eller någon råkar trampa på dem av misstag. Det är skönt att bussens fram- eller bakdörrar har lämnats öppna sedan vi lämnade stationen. Cigarettröken blandas med svett, matos och så småningom brandrök från motorn.
Jag tittar ut genom ett öppet fönster. Att flyga drake är mycket populärt bland barnen här, ovan taken i de små byarna vi passerar svävar det ofta en liten fyrkant vars snöre leder ner bland husen. En ensam, liten pojke har funnit den bästa vinden vid sidan av motorvägen.
Efter ett par nätter i Garut är vi angelägna om att åka vidare. Stadens bussterminal är en plats där alla bussar stannar. Det låter enkelt. Det är det inte och måste därför enligt lokala lagar ta en taxi dit. Det finns inga andra skyltar än de som finns på bussarna. Vi letar efter den med namnet Singaparna på, men måste efter en stund fråga om hjälp. Chaufförer, ungdomar, matförsäljare, alla vill hjälpa oss. De pekar åt varsitt håll och berättar att naturligtvis finns det en buss dit, men bussen vi letar efter existerar inte.
"No, no, mister".
Däremot finns det två platser på den där det är tillåtet att röka, frakta småfåglar och där man slår huvudet i fönstret så fort bussen rullar. Den tar vi. Det kostar först åttio tusen rupiah för oss två, men efter ett tag lyckas vi få resan för hälften och off we go! Försäljare, tiggare och musiker passerar genom bussen.
Det är först när vi kommit en bit utanför staden som man får ro att titta ut genom fönstret. Risodlingar och små byar ligger tätt. Riset skördas och torkas på stora dukar längs vägen. En kvinna går barfota över riset, den enda vägen in i huset hon antagligen bor i.
I Singaparna är det vardag. Allt vi vill är att kliva av en buss och på en annan. Om det vore så att vi pratade indonesiska eller om någon som arbetar med att transportera folk pratade ett endaste ord engelska skulle det vara lätt som en plätt, men utan språkkunskaper är det utmaning att ens få veta OM det finns en buss och VAR den isåfall utgår ifrån. Och att därefter få buss-påkastar-mannen att berätta vad biljetten kostar tar evigheter.
Man frågar inte någon om man inte ska åka nu på direkten. För, om du frågar får du ett pris som oftast är långt över det dubbla "riktiga" priset, dvs. det som lokalinvånarna betalar och som man som turist ganska ofta kan glömma. Och skulle man då säga "jaha, tack och adjö" så kommer säljaren att springa efter dig och fråga "how much you pay" tills han förolämpat förstår att du inte ville köpa något idag. Och att pruta på något som inte ska inhandlas nu-meddetsamma gör man bara inte, det är slöseri med allas tid och kommer bara att göra det ännu svårare nästa gång. Så, när man väl står redo att ge sig av och har hittat en buss som går dit man ska, ja då ska man försöka få buss-påkastaren att förstå att man inte har en bankomat i ryggsäcken. Det är inte helt lätt. Buss-påkastare VET att vita européer HAR obegränsat med pengar. Vi som råkar se ut som vita européer, men som med europeiska mått mätt inte har varsin pengamaskin i ryggsäcken, får jobba hårt med vårt inre monster som vill ta fighten och skrika att han ska skärpa sig och förihelvete sluta jiddra och berätta vad den helvetes jävla biljetten kostar så att vi kan åka någon gång!!! Det gör vi inte. Vi ler och skrattar och säger "oj, oj, näe, vad tror du om det här priset istället?" När vi inte får det godkänt men får ett motbud vet vi att spelet har börjat och att vi ska hålla på så där tills vi möts någonstans på vägen ...vilket kan vara på en massa olika ställen, men där båda är hyfsat nöjda. Då får man fint äntligen sätta sig på bussen och njuta av att någon blåser cigarettrök i ens hår och att det är så svettigt att man är blöt på ryggen redan efter de första tjugo minuterna på vad som kanske är en nio- eller elvatimmarsresa. Att man då, efter de första tjugo minuterna, ännu inte har lämnat bussterminalen är helt normalt även om buss-påkastar-mannen från början stressat skiten ur dig och ropat "leaving NOW!!" väldigt nära ditt öra och på en direkt fråga sagt att bussen avgår om exakt fem minuter.
"Åh vad härligt och exotiskt det är att resa" kvittrar vi och tittar in i ett moln av cigarettrök.